viljabarn

Äntligen är vi framme i vecka nio. Nu längtar jag ännu en vecka frammåt. Jag bestämde från början att jag skulle ta dagarna som dom kommer, och för det mesta går det bra. Den ena da´n är den andra lik; Christian och barnen går upp vid sju och jag sover vidare till dess att jag vaknar runt tio. Därefter går jag ner och tar en tablett och en kopp te för att sen sova en stund till på soffan. När jag vaknar är det hyfsat ok med illamåendet och jag får i mig en clementin, havregrynsgröt eller lite bröd. Jag dricker smoothie gjord på lättyoghurt, lättmjölk, banan, hallon och blåbär. Det där lätta har ingenting med  vikten att göra, bara som det låter; det är lättare! Petra; Kommer du ihåg när jag väntade Vera och Alfons kom till dagis och berättade att "vet du hur mamma skriker till pappa hela tiden?: smoothie!" Det klingar gott i minnet nu.

Denna gången är det så mycket lättare, även om jag inte mår bra. Christian tar pappaledigt för Vera så jag kan vila och må efter mitt mående. Detta har vi inte kunnat göra någon av de tidigare graviditeterna. Det känns som en lyx, men det är en självklarhet. Vi hjälps åt och hittills har jag bara kräkts ett par gånger. Jag bygger barn och vilar. Christian leker och fixar.
Kvällarna är lättast med maten och illamåendet. När de andra barnen sover börjar en 25 mm liten huligan i magen ställa krav: varma mackor och äcklig (tycker jag i vanliga fall) köpepizza. Trots en hel pizza eller 5-6 varma mackor så skriker magen igen efter en kvart. Jag förstår inte hur detta är möjligt! Då ger jag upp och somnar. Jag kan ju inte äta hela tiden. Nu har jag iallafall gått upp 2 kilo och väger 66. Jag kommer förmodligen att sluta denna graviditeten på 166 kilo. Nu till gröten!

Trevlig andra advent.

Catarina

Ridån har fallit. Jag har mest sovit och tagit mina Lergigan Comp denna helgen. Jag mår illa. Christian tar över och jag försöker stå emot kräkningar. Usch. Usch.

Catarina