21 maj. Vecka 31+1: Om stora magar och järn.
Idag läste jag att det från och med nu är dags för den stora magens tid. Det är konstigt att jag blir lika förvånad varje graviditet, över det faktum att den kan bli mycket större. I efterhand är det ju enkelt att jämföra och se skillnaden, men nu tycker jag att jag är ganska uttänjd. Förvisso har jag ingen rumpa uppåt ännu, så på det sättet så kan den gott växa ett tag till.
Igår inhandlade jag Niferex, järntabletter, och började genast med den första. Parallellt med dom så äter jag mycket av de gröna grönsakerna, leverpastej och mycket annat som innehåller järn. Jag kanske kommer att drabbas av akut järnöverskott? Jag använder mina mirakel-stödstrumpor när det inte är för varmt och dom gör underverk för mina trötta ben. Jag har aldrig haft trötta ben förut, men jag kan intyga att det inte är så skönt.
Jag har sammandragningar varje kväll när jag sätter mig för att göra just ingenting. Då tar livmodern vid, och jobbar ett tag till. Jag trivs med det.
Just nu längtar vi väldigt mycket efter Lykke-Li. Det ska bli så spännande att få se henne, röra henne och lukta nyfött liv. På torsdag nästa vecka ska vi till Lotta på MVC. Vi får se hur hon ligger då. 
Kaffe- och lekpaus på Ivö, söndagen den 18 maj.
Tack för alla goda kommentarer angående järnrik mat.
Catarina
13 maj. Vecka 30+0: Om felplacering och namn.
Så var det detta om namnet. Vi hade en lång radda (skånskt uttryck månne?) med namn som vi fastnat för: Siri, Signe, Annabelle, Embla, Tyra, Edith, Sigrid eller kanske Vaia. Alla kändes fina och som endel av "våra barn", men inget av dom hade en sammankoppling med Alfons. Det känns viktigt att Lykke-Li får en egen samhörighet med Alfons, trots att dom aldrig kommer att finnas tillsammans fysiskt. Hon måste också få ha sitt alldeles egna.
Så kom vi att tänka på Lykke. Det är ett danskt namn, vilka vi är ganska förtjusta i. Lykke heter en flicka som vi delade gård med i Malmö under Alfons första år. Hennes föräldrar är väldigt fina och Alfons var väldigt förtjust i Lykke. Men så kändes det inte rätt att ta namnet Lykke till vår flicka så det föll sig helt naturligt att lägga till ett Li.
Namnet Lykke ger vi henne efter Alfons. Li är från oss. Perfekt! Nu hoppas vi bara att hon gillar det själv. Men det behöver vi ju inte bry oss speciellt om annars; själv ville jag absolut heta Lotta Engberg (!) när jag var i 7-årsåldern.
Idag har jag haft många sammandragningar. Det har jag haft i ett par veckor och det ser jag bara som positivt. Jag beundrar mitt inre som tränar sig självt per automatik! Det jag själv gör, från "utsidan" är min vattengymnastik en gång i veckan och ryggövningarna ett par gånger i veckan. För att inte tala om våra promenader och cykelturer längs med gamla järnvägen.
I torsdags var jag hos Lotta på MVC. Jag gjorde det obligatoriska glukostestet som visade bra. Vågen visade 69.4 kilo, blodtrycket ganska lågt och järnvärdet detsamma. Nu äter jag vitamintabletter och möter min trötthet. Järntabletterna får vänta till dess att barnbidraget kommer.
Nu ska jag äta pasta. Eller äpple. Eller is. Eller något annat. Jag ska gå och se efter var suget hamnar.
Just nu läser jag min graviditetsbibel Att Föda av Gudrun Abascal. Hon är en klok kvinna och boken ger mig otroligt myckat i form av styrka och jag-kan-känsla. Den borde alla gravida läsa och ta till sig.
Catarina, som tackar för alla positiva kommentarer om Lykke-Li`s namn.
11 maj. Vecka 29+5: om lilltjejen som har fått ett namn.
Vi har bestämt oss för att gå emot våra egna principer genom att bestämma namn innan förlossningen. Det blir kanske en lättare förlossning om vi kan ropa på henne, resonerar vi. Eller är hon bara ett av våra andra barn, med selektiv hörsel när det väl gäller. Därför byter vi väl ut namnet mot orden glass och godis. Väl ute ska vi bara kalla henne för Lykke-Li. Sen kommer det att komma till diverse mellannamn som Amanda efter Amanda Jenssen. Iallafall om Alma-Lee får bestämma.
Idag är Lykke-Li ca. 38 cm lång och väger sisådär 1.5 kilo. Hon har det bra i magen och trivs bäst med att ligga på tvären. Den ställningen valde hon för en vecka sedan, och för mig är den inte alls bekväm. Förvisso är det skönt att slippa trycket nedåt, men det känns ändå lite onaturligt att ha trycket jämnt fördelat till en sida åt vardera håll.
Vi längtar efter henne och njuter av att Vera går runt och kluckar Gyckegi (Lykke-Li).
Allt annat och lite mer därtill en annan dag. 
3 maj 2008. Jag med Lykke-Li i magen. Vi är på cykeltur till Alfons.
Catarina
