Lördagen den 9 augusti.
Söta systrar som väntar på lillasyster. 26 juli 2008.
Lykke Joan Edith Löv, född klockan 04.14 måndagen den 28 juli 2008. Vägde 3840 gram och mätte 52 cm.
Namngiven efter Joan Baez och mormors faster Edith, som var en fin och rejäl kvinna.
På bilden alldeles ny!
På BB-avdelningen, strax innan storasystrarna kommer. 28/7.
Mamma och döttrarna. Vera möter Lykke. Alma möter Lykke.
Vi är familjen som fortsatte leva redan en gång för längesedan men nu som en slags ny familj.
Pånyttfödda, vidarefödda. Kanske är vi lite nyfödda allihopa. Sammansvetsade, tillsammans.
Jag och min stora kärlek Lykke. Kväll på BB den 28 juli.
Lykke hemma 29 juli. Ett bedårande barn.
Vera och Lykke som en vecka gammal.
Kärlekspuss systrami. Vera och Lykke 080805.
Nu går dagarna fort. Det har varit släktingar och vänner här hemma nästan varje dag för att beskåda och lukta nytt liv.
Amning och sömn fungerar alldeles som det ska. Till hemgången på tisdagen den 29 juli så hade Lykke gått ner i vikt till 3530. Förra fredagen, alltså fem dagar senare, hade hon gått upp 500 gram. Så jag är nöjd med min mjölk, fet som den är!
På måndag fyller Christian 33 år och Alma och Vera börjar på dagis. Det känns skönt att sommaren är på väg bort; jag längtar efter en ny form av vardag. Om två veckor ska Christian börja jobba igen och det blir bra tror jag. Vi behöver vardag, det har varit en väldigt lång sommar.
Nu ska jag amma igen. Håll till godo med bilderna. Tack för alla kommentarer och kort. Tack till livet.
Catarina
29 juli. Dag 2 i Lykkes liv.
Så kom hon äntligen, vår lilla Lykke.
Förlossningen gick som en dröm. Jag vaknade 01.30 natten till igår och kände att det nog visst var dags nu. Jag gick upp och räknade; 2-4 minuter mellan varje värk. Så kom lillasyster Lina hit för att ta hand om Vera och Alma-Lee och hon blev konfunderad när jag mitt i värkarbetet satte igång med att borsta tänderna. Vi packade ut oss i bilen och 03.15 var vi framme vid förlossningen i Kristianstad, där mamma mötte upp.
Efter ungefär 10 värkar, lite mixtrande med diverse linsskydd på kameror, skrik efter en tidsmaksin (en skalman-variant), skrik om att jag-tänker-fan-inte-vara-här-och-föda-barn, en kontrollerad andning och 3 krystvärkar så tog jag själv emot vårt fjärde barn på väg ut i livet. Klockan stod på 04.14. Känslan var enorm; jag har fött fyra barn, men detta är det första barnet jag "fött på egen hand".
Så lade jag upp henne på mitt bröst, en alldeles skrikande, levande, varm och lite hal flicka och den svarta rullgardin som ofta legat i mitt sinne de senaste tre åren försvann. Jag kan inte beskriva känslan mer än som fulländan.
Nu sitter jag här hemma. Jag njuter av att ha en glupskt sugande liten Lykke vid bröstet. Njuter av att se Christian somna henne på vant barna-vis, njuter av att se Alma och Vera som förundrade av nytt liv. Njuter av att lyssna till barn.
Jag har mycket att skriva och många tankar att dela med mig av, men just nu vill jag bara titta på lilla Lykke och lukta på vårt mirakel.
Förresten så passade det inte helt och hållet med Lykke -Li så hennes namn är Lykke Löv.
Jag kommer att lägga upp bilder om ett par dagar, men ni kan se de tre fina systrarna på www.födda.nu tillsvidare.
Stort tack till er alla som följt oss och tusen tack för alla era kommentarer!
Catarina
Förlossningen gick som en dröm. Jag vaknade 01.30 natten till igår och kände att det nog visst var dags nu. Jag gick upp och räknade; 2-4 minuter mellan varje värk. Så kom lillasyster Lina hit för att ta hand om Vera och Alma-Lee och hon blev konfunderad när jag mitt i värkarbetet satte igång med att borsta tänderna. Vi packade ut oss i bilen och 03.15 var vi framme vid förlossningen i Kristianstad, där mamma mötte upp.
Efter ungefär 10 värkar, lite mixtrande med diverse linsskydd på kameror, skrik efter en tidsmaksin (en skalman-variant), skrik om att jag-tänker-fan-inte-vara-här-och-föda-barn, en kontrollerad andning och 3 krystvärkar så tog jag själv emot vårt fjärde barn på väg ut i livet. Klockan stod på 04.14. Känslan var enorm; jag har fött fyra barn, men detta är det första barnet jag "fött på egen hand".
Så lade jag upp henne på mitt bröst, en alldeles skrikande, levande, varm och lite hal flicka och den svarta rullgardin som ofta legat i mitt sinne de senaste tre åren försvann. Jag kan inte beskriva känslan mer än som fulländan.
Nu sitter jag här hemma. Jag njuter av att ha en glupskt sugande liten Lykke vid bröstet. Njuter av att se Christian somna henne på vant barna-vis, njuter av att se Alma och Vera som förundrade av nytt liv. Njuter av att lyssna till barn.
Jag har mycket att skriva och många tankar att dela med mig av, men just nu vill jag bara titta på lilla Lykke och lukta på vårt mirakel.
Förresten så passade det inte helt och hållet med Lykke -Li så hennes namn är Lykke Löv.
Jag kommer att lägga upp bilder om ett par dagar, men ni kan se de tre fina systrarna på www.födda.nu tillsvidare.
Stort tack till er alla som följt oss och tusen tack för alla era kommentarer!
Catarina
27 juli. Vecka 40+5: Om en evig sommar och en evig graviditet.
Jag är kort sagt inte vän med värmen. Jag har aldrig varit speciellt mycket för heta dagar med mycket sol, inte långa dagar på stranden i sommarhetta heller. Nej, jag har alltid tyckt mer om var som kallas för oväder (O-väder? Ett slags icke-väder alltså?), regn och svala sommarkvällar. Då blir jag glad. Nu är jag inte så glad. Jag tycker att det är alldeles för varmt. Kort och gott.
Jag är däremot vän med mina förvärkar. Jag har ganska regelbundna värkar med ungefär 10-40 minuter emellan. Jag vet hur min kropp fungerar. Den vill träna och vila, träna och vila. Jag däremot skulle vilja att den bara sätter lite sprutt på sig själv, men jag får lungt följa med i den takt som "mitt jag" själv bestämmer... Jag vilar ganska mycket nu, dvs. igår och idag. I förmiddags så körde vi till affären i Kristianstad för att handla lite och vips så kom slemproppen. Det känns ju lite lovande. Jag har köpt hem en drös med tidningar som jag bäddar ner mig i sängen tillsammans med. Jag öppnar för tvärdrag mellan sovrummen och sätter på fläkten; den är guld värd.
Så egentligen borde jag inte vara så lite glad som jag är. Men jag är ganska trött och otålig. Jag ska försöka bli en bättre människa imorgon. Eller kanske redan ikväll, för mina barns skull.
Stort tack för alla kommentarer som jag läser om och om igen!
Alma och jag vilar i soffan 2008-07-17.
Catarina
Jag är däremot vän med mina förvärkar. Jag har ganska regelbundna värkar med ungefär 10-40 minuter emellan. Jag vet hur min kropp fungerar. Den vill träna och vila, träna och vila. Jag däremot skulle vilja att den bara sätter lite sprutt på sig själv, men jag får lungt följa med i den takt som "mitt jag" själv bestämmer... Jag vilar ganska mycket nu, dvs. igår och idag. I förmiddags så körde vi till affären i Kristianstad för att handla lite och vips så kom slemproppen. Det känns ju lite lovande. Jag har köpt hem en drös med tidningar som jag bäddar ner mig i sängen tillsammans med. Jag öppnar för tvärdrag mellan sovrummen och sätter på fläkten; den är guld värd.
Så egentligen borde jag inte vara så lite glad som jag är. Men jag är ganska trött och otålig. Jag ska försöka bli en bättre människa imorgon. Eller kanske redan ikväll, för mina barns skull.
Stort tack för alla kommentarer som jag läser om och om igen!
Alma och jag vilar i soffan 2008-07-17.
Catarina
25 juli. Vecka 40+3: Om trotsig gravid kvinna med minst lika trotsiga förvärkar.
Kort uppdatering, eftersom jag är ganska trött och bara vill sova:
Idag har jag trotsat eventuell förlossningen genom att:
1/ Storhandla i Kristianstad
2/ Klippt gräsmattan
3/ Grillat hemma hos fina vänner.
4/ Surat över goda tacos.
Trots detta så har jag haft förvärkar hela dagen. Till dessa, nu ikväll, har jag också lite mensvärk igen. Men jag vet nog att min kropp brukar vilja skoja med mig. Lika väl som att det kan vara dags inom några timmar, så kan det också dröja flera dagar till.
Nu ska jag sova...
Catarina
Idag har jag trotsat eventuell förlossningen genom att:
1/ Storhandla i Kristianstad
2/ Klippt gräsmattan
3/ Grillat hemma hos fina vänner.
4/ Surat över goda tacos.
Trots detta så har jag haft förvärkar hela dagen. Till dessa, nu ikväll, har jag också lite mensvärk igen. Men jag vet nog att min kropp brukar vilja skoja med mig. Lika väl som att det kan vara dags inom några timmar, så kan det också dröja flera dagar till.
Nu ska jag sova...
Catarina
23 juli. Vecka 40+1: Om saker som man kan ägna sig åt istället för att föda barn.
Jag är otroligt uttråkad. Efter en natt med ganska ordentliga förvärkar, som inte tog slut förren solen gått upp strax efter klockan fyra, så sov jag bort hela förmiddagen. Jag är av jag -tycker -inte-om-att-vila-utan-vill-mycket-hellre-gå-upp-tidigt-för-att-komma-igång-med-dagen-typen. När jag äntligen kom upp runt elva så var jag sur. Jag fick anstränga mig för att inte låta det gå ut över mina stackars barn, och det lyckades jag ganska bra med.
Under eftermiddagen satte jag och Alma-Lee igång med att möblera om på hennes rum, städa skrivbordet och sortera alla små, små pappersbitar som hon sammanlagt ägnat dagar åt att varsamt klippa itu. Christian och Vera tog tag i lekrummet på nedanvåningen, städade, lekte och även där, sorterade om vartannat. Allt blev klart lagom till barnen skulle somna vid 19-tiden och nu är det otroligt skönt och välstädat. Jag känner mig som en riktig perfektionist och det kanske kan ha ett samband med all Ajaxdoft som sprids i huset?
Ikväll blev det tacos igen och jag förstår min lillebror som kärleksfullt kallar mig för sjuk i huvudet... Gott var det iallafall!
Nu ska jag spela lite yatzy med min man, sen är det dags att ligga ner och förvärka lite.
Catarina
"Är det inte dagen D idag?"
Tivoliparken den 22 juli 2008. Enastående fotograf: Lina Löv.
"Då tar jag väl en tugga till då och fortsätter vänta..."
Tivoliparken i Kristianstad 22 juli 2008.
Under eftermiddagen satte jag och Alma-Lee igång med att möblera om på hennes rum, städa skrivbordet och sortera alla små, små pappersbitar som hon sammanlagt ägnat dagar åt att varsamt klippa itu. Christian och Vera tog tag i lekrummet på nedanvåningen, städade, lekte och även där, sorterade om vartannat. Allt blev klart lagom till barnen skulle somna vid 19-tiden och nu är det otroligt skönt och välstädat. Jag känner mig som en riktig perfektionist och det kanske kan ha ett samband med all Ajaxdoft som sprids i huset?
Ikväll blev det tacos igen och jag förstår min lillebror som kärleksfullt kallar mig för sjuk i huvudet... Gott var det iallafall!
Nu ska jag spela lite yatzy med min man, sen är det dags att ligga ner och förvärka lite.
Catarina
"Är det inte dagen D idag?"
Tivoliparken den 22 juli 2008. Enastående fotograf: Lina Löv.
"Då tar jag väl en tugga till då och fortsätter vänta..."
Tivoliparken i Kristianstad 22 juli 2008.
22 juli. Vecka 40+0: Om min stora tunga bebis i den stora tunga magen.
Jag känner mig gråmulen och solskensglad om vartannat. Men jag börjar bli otålig. Jag längtar förskräckligt efter att de där riktiga värkarna ska sätta igång. Idag har jag dock lagt till med lite mensvärk som drar lite bak i ryggen, men om jag skulle gissa så ligger hon nog där hon ligger till helgen iallafall.
Idag var det besök hos barnmorskan och allt var som det skulle. Jag har gått upp ett kilo till, eller ska jag säga Lykke-Li, och väger nu 77.3 kilo. Det är mitt rekord. Med de andra tre har jag hamnat på 73 kilo som "slutvikt".
Det jag mest vill skriva är att jag är trött, glad, arg så det fräser om det, glad igen, ledsen för allt, tung, ful, för stor för alla kläder som bara är för små, fin, arg, hungrig, kissnödig, varm om fötterna, ganska fin i mina ringar, trött och trött och trött... Gravid!
Nu ska jag äta tacos. Det gör jag ungefär varannan kväll. Det är gott.
Jag och Alma-Lee vid Lyngsjö, den 15 juli 2008.
Catarina
Idag var det besök hos barnmorskan och allt var som det skulle. Jag har gått upp ett kilo till, eller ska jag säga Lykke-Li, och väger nu 77.3 kilo. Det är mitt rekord. Med de andra tre har jag hamnat på 73 kilo som "slutvikt".
Det jag mest vill skriva är att jag är trött, glad, arg så det fräser om det, glad igen, ledsen för allt, tung, ful, för stor för alla kläder som bara är för små, fin, arg, hungrig, kissnödig, varm om fötterna, ganska fin i mina ringar, trött och trött och trött... Gravid!
Nu ska jag äta tacos. Det gör jag ungefär varannan kväll. Det är gott.
Jag och Alma-Lee vid Lyngsjö, den 15 juli 2008.
Catarina
13 juli. Vecka 38+5: Om trötthet, styrka och längtan.
Efter kalas vid fyra olika tillfällen den senaste veckan är jag ganska trött. Jag har bakat, gjort mig iordning varje dag för att möta människor, hållt Alma-Lee på så gott humör som möjligt, sjungit Vi gratulerar och hurrat. Så, jag är ganska trött. Jag är tacksam över semestertiden vi har tillsammans ytterligare en vecka; den gör det möjligt för mig att bara bygga barn och vila ordentligt inför förlossningen.
Förvärkarna kommer och går, men jag tror nog att det tar två veckor till innan hon kommer ut till oss. Det känns så. Min mage är i vägen nu och jag längtar efter att kunna sitta med Alma-Lee och Vera i famnen och bara krama dem. Jag längtar bort från foglossning och till en ny liten flicka som ska leva här med oss.
Om två dagar är det dags för nästa besök hos Lotta. Jag hoppas att hon säger att magen har sjunkit betydligt och att hon absolut snart kommer.
Vi har förberett oss ganska väl nu. Vi har suttit länge och pratat om erfaranheter om våra förlossningar tillsammans med mamma, eftersom hon ska vara med denna gången. Skälen är tre: videokamera, digitalkamera och kärlek. Det är klart att fina mamma ska se ett av sina barnbarn födas. Egentligen skulle hon varit med när Vera föddes, men då behövde hon finnas hos Alfons.
Vi har beslutat oss för att föda i Kristianstad, nära våra barn och vårt hem. Vi kommer att finnas bland de andra nyfödda på www.födda.nu när vi är klara. När jag födde Alma-Lee och Vera så använde jag mig av TENS-apparat, men denna gången vill jag vara så obunden som möjligt. Jag litar på min egen förmåga att kunna och att orka föda. Jag har min andning, min man och min styrka.
Jag och min mage 7 juli, vecka 37+6.
Catarina
Förvärkarna kommer och går, men jag tror nog att det tar två veckor till innan hon kommer ut till oss. Det känns så. Min mage är i vägen nu och jag längtar efter att kunna sitta med Alma-Lee och Vera i famnen och bara krama dem. Jag längtar bort från foglossning och till en ny liten flicka som ska leva här med oss.
Om två dagar är det dags för nästa besök hos Lotta. Jag hoppas att hon säger att magen har sjunkit betydligt och att hon absolut snart kommer.
Vi har förberett oss ganska väl nu. Vi har suttit länge och pratat om erfaranheter om våra förlossningar tillsammans med mamma, eftersom hon ska vara med denna gången. Skälen är tre: videokamera, digitalkamera och kärlek. Det är klart att fina mamma ska se ett av sina barnbarn födas. Egentligen skulle hon varit med när Vera föddes, men då behövde hon finnas hos Alfons.
Vi har beslutat oss för att föda i Kristianstad, nära våra barn och vårt hem. Vi kommer att finnas bland de andra nyfödda på www.födda.nu när vi är klara. När jag födde Alma-Lee och Vera så använde jag mig av TENS-apparat, men denna gången vill jag vara så obunden som möjligt. Jag litar på min egen förmåga att kunna och att orka föda. Jag har min andning, min man och min styrka.
Jag och min mage 7 juli, vecka 37+6.
Catarina
6 juli. Vecka 37+5: Om slutspurten. Om längtan.
Jag vaknar till en ny dag och tänker tanken att vi har kommit en dag närmare vår flicka i magen. Just nu längtar jag som jag aldrig tidigare gjort. Jag kan inte tänka mig mätt på tanken att hon ska födas ur min kropp, sova vid mitt bröst och lära sig om livet som vi lever. Jag kan inte sluta tänka på frågor som vem hon är och hur hon ser ut.
Just nu har jag mycket förvärkar och svårt att sova skönt om nätterna. Det är guld värt att Christian har semester. Det innebär att vi delar det största ansvaret för hemmet, och att han i sin tur tar det mesta vad gäller barnen utanför magen. Jag för min del sköter "ansvaret" för barnet i mig.
Den 30 juni var vi på kontroll hos barnmorskan Birgitta och allt var bra. Jag har fint blodtryck och järnvärdet ligger på 130. Jag har gått upp 12 kilo sedan inskrivningen i december och det är bra med det också tycker jag. Hjärtljuden ligger runt 130-140 om jag inte minns fel och hon är fixerad.
Häromdagen var Kajsa hos oss och då passade vi på att göra den sista gipsmagen. Det gick snabbt och den blev väldigt fin.
Annars så har jag mest ägnat mig åt att "boa". Jag har satt upp hyllor, sorterat barnkläder, hängt upp vår leandervagga i vardagsrummet, sytt en omgång sängkläder till Lykke-Li (det har jag gjort till de andra barnen också), lagat vår liggvagn och packat väskan. Vad vi har kvar är den obligatoriska förlossningsplanen och att packa till Alma-Lee och Vera. Så nu ska hon ju bara komma också. Men innan dess så ska jag äta och vila.
Fina hjärtljud och en nöjd blivande fyrabarnsmor.
Catarina
10 juni. Vecka 34+0: Om tiden och ultraljud.
Tiden rinner iväg och det har gått tre veckor sedan jag satte text i denna bloggen. Vi har varit hos Lotta en gång, på det sista ultraljudet den 2 juni och vi ska på kontroll igen den 13 juni, nu på fredag alltså. Allt är bra i magen. Lykke -Li har vänt på sig och lagt sig alldeles som hon ska. Nu känner jag igen min mage igen, likaså tyngden neråt. Det känns bra.
Jag har så smått påbörjat nedräkningen, och börjat inse att hon kommer att komma ut. Det har varit likadant de tidigare graviditeterna också, med trögheten alltså. Jag tror aldrig riktigt på att det ska komma ett barn.
Under pågående storhandling på Ica idag, så höll jag på att börja gråta, allt efter att Vera gav mig en stor blöt puss och var sådär Vera-söt som bara hon är. Jag är ganska dryg att vara gift med, men försöker ändå att halvera antalet känslostormar och vredesutbrott. Mot barnen är jag oftast snäll, men Christian däremot får ta ett och annat; det är ju trots allt hans fel att jag är som jag är. Skämt åsido, men jag längtar efter ett lugnare jag.
Ultraljudet var fint. Jag minns bäst hennes sugrörelser som vi såg så tydligt. Det är fantastiskt att kunna få en stund att se in på det ofödda lilla livet. Vikten på henne den 2/6 beräknade Lotta till 2021 gram. Jag tror att hon kommer att väga mellan 3800-4000 gram. Vad tror ni? Dessutom tror jag att jag kommer att gå ett par dagar över tiden. Lite om de tre andra:
Alfons Gunnar Malcolm, beräknad till 13 juni 2002. Föddes den 12 juni 2002, en dag innan utsatt datum. Vägde 3830gram och var 53 cm lång.
Alma-Lee Evy Rosa Birgitta, beräknad till den 26 juni 2004. Föddes den 5 juli 2004, 9 dagar efter utsatt datum. Vägde3050 gram och var 50 cm lång.
Vera Ingrid Malica Kata, beräknad till den 23 september 2006. Föddes den 25 september 2006, 2 dagar sen. Vägd 3700 gram och var 51 cm lång.
Lykke-Li, beräknad till 22 juli 2008.
I helgen så var jag och Alma-Lee hemma hos Ditte i Motala. Det var sista chansen eftersom hon ska flytta ner till Skåne igen. Resan gick bra, trots värmen och jag är imponerad över att Alma-Lee kunde hålla humöret uppe i nästan 40 mil. På vägen hem kom den klassiska frågan Är vi snart hemma? redan efter 5 mil på motervägen... Men det var enda gången. Bilden på mig och Alma är tagen vid Motala Kanal, nere vid Motormuséet.
Mamman med Lykke-Li i magen och Alma i famnen. Motala den 7 juni 2008.
Catarina
Jag har så smått påbörjat nedräkningen, och börjat inse att hon kommer att komma ut. Det har varit likadant de tidigare graviditeterna också, med trögheten alltså. Jag tror aldrig riktigt på att det ska komma ett barn.
Under pågående storhandling på Ica idag, så höll jag på att börja gråta, allt efter att Vera gav mig en stor blöt puss och var sådär Vera-söt som bara hon är. Jag är ganska dryg att vara gift med, men försöker ändå att halvera antalet känslostormar och vredesutbrott. Mot barnen är jag oftast snäll, men Christian däremot får ta ett och annat; det är ju trots allt hans fel att jag är som jag är. Skämt åsido, men jag längtar efter ett lugnare jag.
Ultraljudet var fint. Jag minns bäst hennes sugrörelser som vi såg så tydligt. Det är fantastiskt att kunna få en stund att se in på det ofödda lilla livet. Vikten på henne den 2/6 beräknade Lotta till 2021 gram. Jag tror att hon kommer att väga mellan 3800-4000 gram. Vad tror ni? Dessutom tror jag att jag kommer att gå ett par dagar över tiden. Lite om de tre andra:
Alfons Gunnar Malcolm, beräknad till 13 juni 2002. Föddes den 12 juni 2002, en dag innan utsatt datum. Vägde 3830gram och var 53 cm lång.
Alma-Lee Evy Rosa Birgitta, beräknad till den 26 juni 2004. Föddes den 5 juli 2004, 9 dagar efter utsatt datum. Vägde3050 gram och var 50 cm lång.
Vera Ingrid Malica Kata, beräknad till den 23 september 2006. Föddes den 25 september 2006, 2 dagar sen. Vägd 3700 gram och var 51 cm lång.
Lykke-Li, beräknad till 22 juli 2008.
I helgen så var jag och Alma-Lee hemma hos Ditte i Motala. Det var sista chansen eftersom hon ska flytta ner till Skåne igen. Resan gick bra, trots värmen och jag är imponerad över att Alma-Lee kunde hålla humöret uppe i nästan 40 mil. På vägen hem kom den klassiska frågan Är vi snart hemma? redan efter 5 mil på motervägen... Men det var enda gången. Bilden på mig och Alma är tagen vid Motala Kanal, nere vid Motormuséet.
Mamman med Lykke-Li i magen och Alma i famnen. Motala den 7 juni 2008.
Catarina
21 maj. Vecka 31+1: Om stora magar och järn.
Idag läste jag att det från och med nu är dags för den stora magens tid. Det är konstigt att jag blir lika förvånad varje graviditet, över det faktum att den kan bli mycket större. I efterhand är det ju enkelt att jämföra och se skillnaden, men nu tycker jag att jag är ganska uttänjd. Förvisso har jag ingen rumpa uppåt ännu, så på det sättet så kan den gott växa ett tag till.
Igår inhandlade jag Niferex, järntabletter, och började genast med den första. Parallellt med dom så äter jag mycket av de gröna grönsakerna, leverpastej och mycket annat som innehåller järn. Jag kanske kommer att drabbas av akut järnöverskott? Jag använder mina mirakel-stödstrumpor när det inte är för varmt och dom gör underverk för mina trötta ben. Jag har aldrig haft trötta ben förut, men jag kan intyga att det inte är så skönt.
Jag har sammandragningar varje kväll när jag sätter mig för att göra just ingenting. Då tar livmodern vid, och jobbar ett tag till. Jag trivs med det.
Just nu längtar vi väldigt mycket efter Lykke-Li. Det ska bli så spännande att få se henne, röra henne och lukta nyfött liv. På torsdag nästa vecka ska vi till Lotta på MVC. Vi får se hur hon ligger då. 
Kaffe- och lekpaus på Ivö, söndagen den 18 maj.
Tack för alla goda kommentarer angående järnrik mat.
Catarina
13 maj. Vecka 30+0: Om felplacering och namn.
Lykke-Li ligger fortfarande fullständigt fel. Emellanåt känns det som om det är på väg en fot ut genom den ena sidan och ett huvud genom den andra. Jag förmodar att det inte är speciellt skönt för henne heller.
Så var det detta om namnet. Vi hade en lång radda (skånskt uttryck månne?) med namn som vi fastnat för: Siri, Signe, Annabelle, Embla, Tyra, Edith, Sigrid eller kanske Vaia. Alla kändes fina och som endel av "våra barn", men inget av dom hade en sammankoppling med Alfons. Det känns viktigt att Lykke-Li får en egen samhörighet med Alfons, trots att dom aldrig kommer att finnas tillsammans fysiskt. Hon måste också få ha sitt alldeles egna.
Så kom vi att tänka på Lykke. Det är ett danskt namn, vilka vi är ganska förtjusta i. Lykke heter en flicka som vi delade gård med i Malmö under Alfons första år. Hennes föräldrar är väldigt fina och Alfons var väldigt förtjust i Lykke. Men så kändes det inte rätt att ta namnet Lykke till vår flicka så det föll sig helt naturligt att lägga till ett Li.
Namnet Lykke ger vi henne efter Alfons. Li är från oss. Perfekt! Nu hoppas vi bara att hon gillar det själv. Men det behöver vi ju inte bry oss speciellt om annars; själv ville jag absolut heta Lotta Engberg (!) när jag var i 7-årsåldern.
Idag har jag haft många sammandragningar. Det har jag haft i ett par veckor och det ser jag bara som positivt. Jag beundrar mitt inre som tränar sig självt per automatik! Det jag själv gör, från "utsidan" är min vattengymnastik en gång i veckan och ryggövningarna ett par gånger i veckan. För att inte tala om våra promenader och cykelturer längs med gamla järnvägen.
I torsdags var jag hos Lotta på MVC. Jag gjorde det obligatoriska glukostestet som visade bra. Vågen visade 69.4 kilo, blodtrycket ganska lågt och järnvärdet detsamma. Nu äter jag vitamintabletter och möter min trötthet. Järntabletterna får vänta till dess att barnbidraget kommer.
Nu ska jag äta pasta. Eller äpple. Eller is. Eller något annat. Jag ska gå och se efter var suget hamnar.
Just nu läser jag min graviditetsbibel Att Föda av Gudrun Abascal. Hon är en klok kvinna och boken ger mig otroligt myckat i form av styrka och jag-kan-känsla. Den borde alla gravida läsa och ta till sig.
Catarina, som tackar för alla positiva kommentarer om Lykke-Li`s namn.
Så var det detta om namnet. Vi hade en lång radda (skånskt uttryck månne?) med namn som vi fastnat för: Siri, Signe, Annabelle, Embla, Tyra, Edith, Sigrid eller kanske Vaia. Alla kändes fina och som endel av "våra barn", men inget av dom hade en sammankoppling med Alfons. Det känns viktigt att Lykke-Li får en egen samhörighet med Alfons, trots att dom aldrig kommer att finnas tillsammans fysiskt. Hon måste också få ha sitt alldeles egna.
Så kom vi att tänka på Lykke. Det är ett danskt namn, vilka vi är ganska förtjusta i. Lykke heter en flicka som vi delade gård med i Malmö under Alfons första år. Hennes föräldrar är väldigt fina och Alfons var väldigt förtjust i Lykke. Men så kändes det inte rätt att ta namnet Lykke till vår flicka så det föll sig helt naturligt att lägga till ett Li.
Namnet Lykke ger vi henne efter Alfons. Li är från oss. Perfekt! Nu hoppas vi bara att hon gillar det själv. Men det behöver vi ju inte bry oss speciellt om annars; själv ville jag absolut heta Lotta Engberg (!) när jag var i 7-årsåldern.
Idag har jag haft många sammandragningar. Det har jag haft i ett par veckor och det ser jag bara som positivt. Jag beundrar mitt inre som tränar sig självt per automatik! Det jag själv gör, från "utsidan" är min vattengymnastik en gång i veckan och ryggövningarna ett par gånger i veckan. För att inte tala om våra promenader och cykelturer längs med gamla järnvägen.
I torsdags var jag hos Lotta på MVC. Jag gjorde det obligatoriska glukostestet som visade bra. Vågen visade 69.4 kilo, blodtrycket ganska lågt och järnvärdet detsamma. Nu äter jag vitamintabletter och möter min trötthet. Järntabletterna får vänta till dess att barnbidraget kommer.
Nu ska jag äta pasta. Eller äpple. Eller is. Eller något annat. Jag ska gå och se efter var suget hamnar.
Just nu läser jag min graviditetsbibel Att Föda av Gudrun Abascal. Hon är en klok kvinna och boken ger mig otroligt myckat i form av styrka och jag-kan-känsla. Den borde alla gravida läsa och ta till sig.
Catarina, som tackar för alla positiva kommentarer om Lykke-Li`s namn.
11 maj. Vecka 29+5: om lilltjejen som har fått ett namn.
Vi har bestämt oss för att gå emot våra egna principer genom att bestämma namn innan förlossningen. Det blir kanske en lättare förlossning om vi kan ropa på henne, resonerar vi. Eller är hon bara ett av våra andra barn, med selektiv hörsel när det väl gäller. Därför byter vi väl ut namnet mot orden glass och godis. Väl ute ska vi bara kalla henne för Lykke-Li. Sen kommer det att komma till diverse mellannamn som Amanda efter Amanda Jenssen. Iallafall om Alma-Lee får bestämma.
Idag är Lykke-Li ca. 38 cm lång och väger sisådär 1.5 kilo. Hon har det bra i magen och trivs bäst med att ligga på tvären. Den ställningen valde hon för en vecka sedan, och för mig är den inte alls bekväm. Förvisso är det skönt att slippa trycket nedåt, men det känns ändå lite onaturligt att ha trycket jämnt fördelat till en sida åt vardera håll.
Vi längtar efter henne och njuter av att Vera går runt och kluckar Gyckegi (Lykke-Li).
Allt annat och lite mer därtill en annan dag. 
3 maj 2008. Jag med Lykke-Li i magen. Vi är på cykeltur till Alfons.
Catarina
9 december. Vecka 8+1: om dagarna som släpar sig fram.
Äntligen är vi framme i vecka nio. Nu längtar jag ännu en vecka frammåt. Jag bestämde från början att jag skulle ta dagarna som dom kommer, och för det mesta går det bra. Den ena da´n är den andra lik; Christian och barnen går upp vid sju och jag sover vidare till dess att jag vaknar runt tio. Därefter går jag ner och tar en tablett och en kopp te för att sen sova en stund till på soffan. När jag vaknar är det hyfsat ok med illamåendet och jag får i mig en clementin, havregrynsgröt eller lite bröd. Jag dricker smoothie gjord på lättyoghurt, lättmjölk, banan, hallon och blåbär. Det där lätta har ingenting med vikten att göra, bara som det låter; det är lättare! Petra; Kommer du ihåg när jag väntade Vera och Alfons kom till dagis och berättade att "vet du hur mamma skriker till pappa hela tiden?: smoothie!" Det klingar gott i minnet nu.
Denna gången är det så mycket lättare, även om jag inte mår bra. Christian tar pappaledigt för Vera så jag kan vila och må efter mitt mående. Detta har vi inte kunnat göra någon av de tidigare graviditeterna. Det känns som en lyx, men det är en självklarhet. Vi hjälps åt och hittills har jag bara kräkts ett par gånger. Jag bygger barn och vilar. Christian leker och fixar.
Kvällarna är lättast med maten och illamåendet. När de andra barnen sover börjar en 25 mm liten huligan i magen ställa krav: varma mackor och äcklig (tycker jag i vanliga fall) köpepizza. Trots en hel pizza eller 5-6 varma mackor så skriker magen igen efter en kvart. Jag förstår inte hur detta är möjligt! Då ger jag upp och somnar. Jag kan ju inte äta hela tiden. Nu har jag iallafall gått upp 2 kilo och väger 66. Jag kommer förmodligen att sluta denna graviditeten på 166 kilo. Nu till gröten!
Trevlig andra advent.
Catarina
Denna gången är det så mycket lättare, även om jag inte mår bra. Christian tar pappaledigt för Vera så jag kan vila och må efter mitt mående. Detta har vi inte kunnat göra någon av de tidigare graviditeterna. Det känns som en lyx, men det är en självklarhet. Vi hjälps åt och hittills har jag bara kräkts ett par gånger. Jag bygger barn och vilar. Christian leker och fixar.
Kvällarna är lättast med maten och illamåendet. När de andra barnen sover börjar en 25 mm liten huligan i magen ställa krav: varma mackor och äcklig (tycker jag i vanliga fall) köpepizza. Trots en hel pizza eller 5-6 varma mackor så skriker magen igen efter en kvart. Jag förstår inte hur detta är möjligt! Då ger jag upp och somnar. Jag kan ju inte äta hela tiden. Nu har jag iallafall gått upp 2 kilo och väger 66. Jag kommer förmodligen att sluta denna graviditeten på 166 kilo. Nu till gröten!
Trevlig andra advent.
Catarina
2 december. Vecka 7+1: Illamående, sömn och tabletter.
Ridån har fallit. Jag har mest sovit och tagit mina Lergigan Comp denna helgen. Jag mår illa. Christian tar över och jag försöker stå emot kräkningar. Usch. Usch.
Catarina
Catarina
27 november. Vecka 9+4 = 6+3: Ett fint litet hjärta i en 6,1 mm liten kropp.
Idag mötte vi vårt lilla barn via skärmen på ultraljudsundersökningen. Det var det minsta lilla hjärta som jag har sett. Det räckte för mig; det var liv och så fint med det lilla tickandet. Såklart var det en besvikelse att bli tre veckor tillbakaflyttad, men det överskuggas av det vi fick se idag. Jag mår lite mer illa, lite molande, men tänker ta dag för dag. Bilden kommer nog imorron.
Catarina
Catarina
